Tid är ett märkligt fenomen. 4månader har snart passerat, månader av hur mycket tid som helst och ändå har tiden flugit fram. När vi åkte från Sverige den 1 oktober så kändes 4 månader som en evighet. Känslorna och tankarna stormade inuti mig när vi stod på Arlanda. Det här kan vara min största utmaning i livet hitintills. Vilken utmaning som helst som vi tar oss ann så krävs det mod. I det här beslutet så har det krävts 4-5år av bollande av idèer, platser, möjligheter och för- & nackdelar. Under den tiden så har jag blivit äldre och mer erfaren i livet, jag måste säga att jag trivs i att bli äldre. Idag vågar jag lita mer på mig själv, jag vågar ta vägar som andra kanske inte skulle välja och jag känner att jag som oftast klarar mig jävligt bra, för helt ärligt…”Vad är det värsta som kan hända”?

Jag upplever att vi tar för seriöst på tid, jag vill inkludera migsjälv där också. Folket hemma i Stockholm är så fokuserade på att de inte har tid, de pysslas och pusslas för att få ihop dagarna. Det stressas dit, det skyndas dit och för mig verkar det som att folk ser det som framgång att ha så lite tid som möjligt. Att vara stressad och att ha en översvämmad kalender är ett = framgång. Det här är ju min upplevelse/tolkning av beteendet hos folk, det värsta är att jag ryktes med i det. Vi glömmer bort att tid är något som alla har tillgång till, den måste bara prioriteras rätt för individen.

Här på Bali, Nusa Penida och på Sri Lanka så har jag insett hur jag har jagat mycket jobb, fullbokad kalender och massvis av aktiviteter på helger. Det är inte coolt! Det är ren idioti, för att vi missar så mycket vackert att se och uppleva, framförallt känna. Vi springer så snabbt så folk kan inte ens andas normalt, vi bokar så mycket att vi kan inte sova normalt och vi utvecklar sjukdomar till följd av att vi inte lyssnar på kroppens signaler. Vi effektiviserar så mycket så att vi blir stressade av det enkla. Balineserna (de flesta) lever i väldigt enkla ”hus”, de har kör sin scooter, de bär enkla och oftast helt ofunktionella kläder (enligt mig), men de ler, pratar och sitter ner och äter sin mat. Flera gånger har jag reflekterat över hur glada och välmående de ser ut, oavsett om vi kört igenom stora eller små byar.

Jaja, nu är det bara några dagar kvar här och jag njuter av dem lika mycket som jag längtar tills de tar slut så jag får åka hem och krama alla fina människor därhemma =) Jag reflekterar mycket över hur jag vill att min ”vardag” ska se ut, hur vill jag prioritera min tid? Jag känner starkt att jag vill ta med mig känslan av lugn i att ha dagar i kalendern som är obokade. Dagar att vara spontan på, inte vara så styrd av måndag till fredag och sen helg, men ändå hitta en form av rutin som jag faktiskt känner att jag saknar. Jag är bortskämd i att ha möjligheten att välja hur jag ska prioritera min tid, det är vi många som är i Sverige, då lär jag också använda den möjligheten till att göra det till det bästa för mig =)

En ny spännande utmaning med andra ord! ca 3 veckor väntar hemma i Stockholm. Tid som jag tänker förvalta väl genom att umgås med fantastiska människor, gå spännande utbildningar och jobba med roliga klienter! Sen väntas en ännu större utmaning i att hitta en plats, ett jobb och ett liv i Spanien!

Dykning idag på Nusa Penida. Under ytan står tiden stilla, för mig!