Jag klarade det! Helt galet!

Öppet spår del ett i min svenska klassiker, den del jag kan minst om aldrig testat på tidigare. Det var med ångest jag köpte skidorna i början på januari, ångest för att jag redan då visste att jag är väldigt sent ute och långt ifrån träningsplaneringen. Sen så försvann veckorna, massa jobb vilket är jätte kul och en massa pass på gymmet, lidande blev skidträningen… Med totalt 6 tillfällen och sammanlagt 7-8 mil i benen bilade jag upp mot Sälen tidig lördag morgon. Under 6 timmars bilfärd hinner man tänka mycket men jag satt å njöt av musik och att vara på väg mot mitt livs största fysiska utmaning, rädslan fanns för visso där också. Rädslan för hur går det till, hur fungerar det med kläder, mat och transport, och framförallt rädslan för att inte klara av det. Men orden som jag själv säger ofta ”det sitter i huvudet” fanns där hela tiden.

Lördagskvällen spenderades med en promenad för att få cirkulation i benen, middag bestående av lax och en stor bönsallad samt trevligt sällskap. Jag var lugn, ovanligt lugn! Somna in vid tiotiden och vaknade sen varje timme hela natten tills kl slog 05.00. Dags att kliva upp!

Stor tallrik gröt, med banan och 2 ägg var uppladdningen, konstig känsla i kroppen, ”va fan håller jag på med” va tanken som kom och gick. 06.20 befinner jag mig vid startområdet i Bergaby, och jag va inte ensam, herrejisses var kom alla de människorna ifrån? 17.000 lite drygt… Alla dessa minst lika galna som jag. Ett leende spred sig på mina läppar. 5 minus grader, perfekt tyckte jag, inte så kallt som befarat.

07.00 starten går och alla stressar iväg, jag höll mig lugn för jag visste att i backen tar det stop, ni vet den där backen som är precis efter starten. Första milen på 90 minuter…inte ok men det gick inte att åka snabbare för det var folk överallt. Jag kände mig pigg och fräsch =) Sen stakade jag på, ryggen började kännas vid 2mil och jag insåg att det här kommer att bli jobbigt! Solen strålade och det gav krafter, ingen vind och jag frös inte, förhållandena var optimala med andra ord.

Efter tre mil så började det luta uppför och så fortsatte det, vid 4,5 mil hade jag ont och va less. Jag började bli hungrig och kroppen gjorde ont, tanken att hoppa av dök upp, men jag tog blåbärssoppa och en brödbit, tittade på folket runtom mig och sen satte jag fart igen. ”det sitter i huvudet Bella, kom igen nu!”

Helt plötsligt så började det stå 2,5 mil, 2,4 mil och genast fick jag massa vilja, jag hade ont i både höft, knän och armbåge men viljan fanns. Sista milen var ett rent nöje, jag skulle klara av det och det gjorde jag! 8 timmar och 51 minuter senare gled jag in i Mora och jag grät en skvätt, så fruktansvärt stolt över att jag klarade av det.

Så många med mig klarade också av det och det var så himla kul att se alla dessa kämpar glida över sträcket, så mycket glädje! Alla är fullständigt slutkörda men ändå så sprider det sig ett leende på allas läppar =)

Att utmana sig själv är en bedrift, för du måste kliva ur din bekvämlighetszon och det tror jag att nästintill alla gjorde denna söndag, en upplevelse utöver det vanliga!