Idrotten är en fantastisk källa till träning, engagemang, friluftsliv, personlig utveckling och mycket mer. Det finns så otroligt många genrer så alla kan hitta sin grej, bara de vill och är öppna för att testa nya saker. I idrotten så lär man sig otroligt mycket och oftast skapar man många relationer till andra människor eller djur. Att få idrotta med djur är något speciellt, iallafall för mig. Håller du på med hästar så kommer du själv alltid i andra hand, hästen går alltid i första hand och du måste hela tiden ge av dig själv för att få det mesta tillbaka utav din partner. Min häst ”Obelix” var min själsfrände och vi älskade att prestera tillsammans, båda två med en otrolig prestationsångest och med mycket vilja. Jag var en väldigt duktig ryttare, jag hade ”det” som behövs för att gå riktigt långt och jag drömde om att bli elitryttare. Jag mer eller mindre levde i stallet och jag såg mig själv som en mycket engagerad idrottare med bra förutsättningar.

2005 vände mitt liv, Obelix har då varit mer eller mindre halt i ett års tid. Vi var hos olika veterinärer, vi rehabtränade, vi promenerade och vi röntgade 2-3 gånger. Han blev bättre och hoppet tändes och så blev han sämre igen, vi gick igenom en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Efter ett år var vi långt nere, ingen energi och tyckte livet var rätt trist men känslorna för varandra kunde ingen ta fel på, vi stod vid varandras sidor jämt. Så kom den dagen då en veterinär äntligen hittade felet, genom ett telefonsamtal fick jag fatta mitt livs hitintills värsta beslut. Att ta bort min bästa vän, hans knä var kroniskt skadat och han skulle aldrig mer kunna ridas ordentligt. Just där och just då trodde jag att mitt liv skulle ta slut, jag visste inte längre vad jag skulle göra, vem var jag? Ryttare hade varit min identitet, min idrott och Obelix var min bästa vän och lagkamrat… Nu fanns han inte mer och inte heller vårt team, Isabelle och Obelix teamet. Det här är en grym baksida av idrottandet och det är viktigt att vi då har vänner, familj och andra lagkamrater som fångar oss och riktar oss mot rätt riktning. Idag så hände det något mycket tragiskt på en världscup tävling i hästhoppning, världsettan i banhoppning har precis ridit sin första ritt och är på väg ut ur arenan. Hästen ramlar då omkull och mitt inför publikhavet så avlider hästen, troligen av en hjärtattack eller ett brustet kärl. FRUKTANSVÄRT och det är med tårar i ögonen jag sitter och skriver det här. Vad vill jag då säga med att skriva det här, jo jag vill lyfta fram det som skedde inne på arenan precis efteråt. PÅ några få sekunder så är hästen övertäckt, 3 personer står med ryttaren och inom några få minuter så är ambulans på plats samt alla deltagande ryttare som genast går fram till ryttaren och ger sitt stöd. Det är det jag vill lyfta fram, han fick en kraftig chock men han hade folk omkring sig som fångade honom och gav det där viktiga stödet för att kunna gå vidare, nu krävs det självklart stöd under en längre tid efteråt, men jag är helt övertygad om att det där direkta stödet av alla ryttarna definitivt ger honom en snabbare återhämtning.

Kom ihåg att stödja varandra, lyfta varandra och att finnas där för dina lagkamrater eller medtävlande!!!