Nya tankar under veckan som varit angående hälsa, överträning och ätstörningar…Jag vet inte varför jag vill skriva om det här, men magkänslan säger att det är rätt och därför gör jag det. Jag vill inte att andra ska hamna där själva, jag vill informera om hur det kan vara och framförallt inspirera dig till att stötta din vän, kollega, släkting om du skulle upptäcka det sjuka beteendet.

Jag kan enbart skriva och berätta om mina egna erfarenheter och det jag har läst mig till, jag har inte varit anhörig till någon som varit/är sjuk så jag kan inte säga att jag vet hur du ska agera men jag kan berätta om hur jag upplevde och kände.

Först vill jag att ni ska veta skillnaden mellan Anorexi och Ortorexi. Anorexi är självsvält, vilket betyder att man äter så lite så att man tappar/rasar i vikt. Ortorexi skulle jag översätta med en besatthet av att kontrollera och bemästra träning/kost. Ortorexi är svårt att upptäcka då man som medmänniska ser att personen äter och tränar, det är hälsosamt och inte kan man klaga på att någon äter ”nyttigt” och tränar… Jo det kan man! Du kan ifrågasätta hur personen tänker och vad målet är så fort du upptäcker ett överdrivet beteende. Du kan förklara hur man upplever situationen och hur du känner. Anklaga inte personen för att vara sjuk utan se till att vara ”undrande”, du vill veta hur personen tänker och berätta hur du känner inte vad du tycker.

Att vara sjuk utan att veta om det är en hemsk upplevelse, för oftast så vet inte de här personerna om att det har ett sjukt beteende. Jag upplevde att jag var en stark människa som kan träna mycket (ville också träna mycket) och kontrollera min kost. Jag var hälsosam och duktig! Jag presterade i allt jag höll på med, jag var duktig i skolan , jag skötte om min häst och var en bra ryttare, jag jobbade extra och var väldigt ambitiös i det också. Jag ville bli en proffsryttarina, samtidigt ville jag vara sjukt vältränad (vilket då betydde smal) och jag ville bli elitidrottare, i vad visste jag inte så därför tränade jag allt. För min nära och kära var jag nog bara en ambitiös tjej som visste vad hon ville, jag åt alltid men extremt ”nyttigt”. Jag sätter nyttigt inom situationstecken för att det var hälsosamt men på tok för lite näring för mig då. Ibland ”unnade” jag mig att äta, då slog jag till med digestivekex, kanske choklad och ibland till och med en pizza. Strax efter så kom skuldkänslorna och löparskorna knöts på. Det är inte sjukt att äta hälsosamt och tänka på vad man stoppar i sig, det är inte heller sjukt att träna mycket men det är sjukt att ständigt gå runt med skuldkänslor. Skuldkänslor av att man inte har rört på sig, ätit ”onyttigt”, tränat för lite, jobbat för lite, ridit för slarvigt o.s.v.

Hur ska man stötta en person med de här problemen? Ärligt talat så vet jag inte det, för alla personer är olika. VI agerar olika och framförallt hanterar vi saker och ting olika. Jag har en fantastisk mor som först uppmärksammade problemet och ifrågasatte, sen blev de fler och fler. Jag förnekade allt och sa som det var, jag älskar att träna och jag älskar att jobba hårt i stallet. Vilket var sant men kanske inte hela sanningen. Jag är en envisjävel och tycker inte om när folk trampar på mig, så jag högg ifrån och tyvärr så fick dem som älskar mig som mest ta de hårda smällarna. 2004 var jag som sämst och det var ett förjävla jobbigt år, den sommaren är som ett dissigt moln och i nov fick jag ta bort min häst p.g.a. en långvarig skada. Det var absolut det värsta som någonsin hänt mig men kanske var det vändningen för på något sätt så började jag umgås lite mer med vänner igen. Jag ansåg fortfarande inte att jag var sjuk men jag tränade ännu mer nu eftersom jag inte hade stallet att gå till på samma sätt. Den stora förändringen kom när min käraste vän T kom hem till mig och vi satte oss på trappen hemma hos min far för att prata. Jag kommer ihåg vartenda ord hon sa, de sitter så hårt i mitt minne ännu och just då hatade jag henne mest av allt, idag så är hon den som betyder allra mest och jag är henne evigt tacksam! Hon sa ”Isabelle, du är sjuk, du behöver hjälp! Jag tittar i dina ögon men det finns ingen där, det är tomt och det gör så jävla ont i mig att se den tomheten. Det är inget roligt att vara med dig för det finns ingen glädje och jag mår dåligt av att se dig så här, du behöver hjälp” sen gick hon.

Jag vill inte uppmuntra er till att göra exakt så, men det fungerade på mig. Jag blev inte friskförklarad där och då utan det tog några år till, men tankarna förändrades. Det jag vill uppmuntra er till är att GE INTE UPP! Se till att finnas där, stötta och puscha, känn efter hur personen reagerar. Är hon/han mottaglig eller inte, kan du ta in någon utomstående? Kan du bolla med någon annan? Ventilera dina tankar med folk runtomkring dig, du som anhörig behöver också stöd för det här är verkligen ingen lätt period att ta sig igenom. Många anhöriga tar på sig skulden och tyvärr så fick jag höra många gånger ”vad har jag gjort för fel”, det är inte det jag behövde höra, de gjorde det hela ännu värre. Ta inte på dig skulden för det är antagligen inte en orsak till problemet utan en kombination av många orsaker… Jag frågar mig än idag vad orsakerna var, jag kan spekulera och filosfera men ett faktiskt svar kommer jag aldrig att få. Det jag vill säga är att snälla fånga din vän innan det går för långt, har det redan gått för långt så se till att hon/han genast kommer iväg och pratar med någon. Ordet psykolog var det absolut värsta jag visste, dem var dumma i huvudet så tvinga inte personen till en psykolog, utan hitta en person som kan ämnet eller någon som personen litar på, ser upp till och vågar anförtro sig till.

Den här perioden är något som jag ofta tänker på och jag är stolt över att jag tog mig ur det, viljan att ta mig ur det växte sig väldigt stark när jag insåg att jag faktiskt inte levde ett normalt liv. Samtidigt så insåg jag hur mycket jag försakat, tid med vänner och familj, roliga fester och tillställningar, myskvällar, resor m.m. Otroligt sorgligt tycker jag och jag önskar ingen annan det ”helvetet”, det inspirerade mig till börja jobba med träning och hälsa. Jag vill inspirera människor till att ta hand om sig, äta bra och träna för att uppnå glädje och starka kroppar.

Inget ont som inte har något gott med sig, nu får jag göra det jag älskar att göra och jag önskar att den passionen håller i sig i många många år till!

Behöver du stöd i den här frågan, funderar du på något eller bara vill veta, så hör av dig! Fråga, kommentera och samla information så att du kan finnas där för dina nära och kära!!!