Är det hälsosamt att vara den personen som alltid är PÅ aldrig bara kan vara? Jag tror inte det, jag tror faktiskt inte alls på att det är bra för oss. Varken mentalt eller prestationsmässigt. Med alla medier som vi har idag, som många i hälsobranschen vill använda för att motivera (hoppas jag) till träning och hälsa så kan signalerna bli väldigt många och skapa andra problem. Hur mår de som faktiskt lägger upp allt på dessa sajter? Ibland får jag en känsla av att många lever genom instagram, twitter och facebook, allt som presteras måste visas upp för alla. Frågan är: gör dem det för att just inspirera eller gör dem det för att förverkliga sig själva? Varför gör jag det?

Prestera är ett mycket laddat ord och begrepp hos mig, jag har jobbat med det och mig själv väldigt mycket på senare år…Idag är det inte fullt så laddat som för 5 år sedan. Begreppet kan både motivera mig och samtidigt kväva mig, en väldigt lustig nästan en lite schizofren känsla. Det är ju BARA ett ord, nej det är faktiskt ett verb och ett verb är något som kan förverkligas till mänskliga rörelser. Prestation finns i mitt jobb, i min träning, i mitt förhållande och i min personlighet. Är det någon annan som tvingar på mig det här? Knappast. Det är enbart mig själv jag har att skylla eller berömma, för det är definitivt inte alltid negativt utan många gånger väldigt positivt, då det får mig att lyfta mig några nivåer.

Jag har nu sagt och skrivit till mina klienter och platschefer att jag är på semester, jag har sagt åt min PT att jag inte kommer att träna som jag brukar göra utan ta semester från mitt upplägg under två kanske tre veckor och jag har sagt till mig själv, så många gånger nu, att nu ska du ta det lugnt och bara vara, låta saker ta längre tid än vad de brukar göra och inte ha några krav på att det ska göras… 5 dagar har det gått och jag vill inte säga att jag har misslyckats, men jag har fått jobba med min känsla och mina tankar väldigt många gånger. Är det hälsosamt? Borde jag inte kunna släppa att jag måste prestera på min välförtjänta semester? Jag får ångest när jag ser hur alla håller igång sin träning, ibland till och med trappar upp sin träning, jag känner att ska jag ”bara” vara hemma i Stockholm, ja men då kan jag ju lika gärna boka in lite klienter och jobb. Känslan som sprider sig i kroppen när det bokas in picknickmiddag när jag hade tänkt att jag skulle träna, känslan av att jag är misslyckad och aldrig kommer att nå mina mål… De här känslorna och tankarna delas med, gud så skönt att få picknicka och bara hänga, kroppen mår bra av att få vila och bara vara. Tankar på att alla tränande människor omkring våra picknickfiltar kanske är ute på sin första runda för året och det är jätte bra för dem att de kommer igång och det är inte alls dåligt av mig att inte vara ute och springa just då även fast jag hade planerat det på morgonen.

För 5 år sedan hade jag aldrig suttit ner och reflekterat över det här fenomenet, det gör jag idag och jag tycker att det är väldigt, väldigt intressant. Det är intressant att jag i ena sekunden kan titta på ett foto i instagram där någon av alla mina kolleger lägger upp en bild på deras träning och känna glädje i hur fint han hon rör sig eller hur stark personen ser ut, för att i andra sekunden känna att ”shit” jag måste också, eller faktiskt många gånger jag VILL också. Hur jag nästan kan bryta ihop i gråt för att dagen/veckan/semestern inte blir som jag planerat/ville att den skulle bli, för att sen inse att det är ju så jag vill ha det egentligen. Jag vill ha spontanitet och möjlighet till massa kul och spännande äventyr, vilket också kan innebära en lugn picknick. Jag älskar att ta det lugnt på en filt med massa goda vänner, jag måste bara lära mig att jag måste inte ha kört ett stenhårt pass eller jobbat 12 timmar för att förtjäna den lugna stunden, för på semestern så kan en hel dag vara just en sådan lugn stund, och det är guld värt i det stora hela för att jag ska hålla fysiskt och jobba som jag vill under resterande delar av året, under mina arbetssäsonger.

Semester innebär tid till reflektion och jag älskar att tänka, filosofera, känna och agera min känslor, i det här inlägget ville jag försöka skriva ner min känslor/tankar. Tankar och känslor kan vara irriga och inte alls strukturerade, men det är så de är och så här ser det ut på papper 😉 Tänk hur mycket jag ska hinna tänka, känna och uppleva under min 3 veckor av semester, jags er med spänning på hur det ska gå. Vill du ha tips på hur jag har jobbat med det här så kan jag säga att det bästa du kan göra det är att umgås med folk som är lugna och trygga i att bara vara, de gör det som känns bra just för stunden och de behöver aldrig tävla med någon om hur de lever sitt liv. De är dem som kan få dig att stanna upp och tänka till!