Susanna Kallur har länge varit en förebild för mig, i tonåren ville jag vara hon och jag önskar fortfarande att jag hade fått ta del av elitidrotten. Idrotta på en extremt hög nivå, där man får coachas utav de bästa och prestera det bästa, men jag kom aldrig dit. Bra eller dåligt? Jag vet inte riktigt men jag hittade aldrig ”min grej”, du vet det där som står i pannan på vissa individer. På Anja Pärson stog det SLALOM, på Klyft stod det FRIIDROTT och på ”Foppa” stod det Ishockey…på Bella stod det allt-i-allo. Allt-i-allo går dock inte av för hackor, det är faktiskt ganska kul för man får göra så många saker =) Men jag kan sakna att vara RIKTIGT BRA på en sak. Känner du igen dig i det här?
I det här läget så anser jag att prestation är något negativt, för jag nedvärderar mig själv för att jag inte ”lyckats” bli bäst. Prestationsångest är inte något positivt enligt mig, att prestera är däremot väldigt roligt och utvecklande. Jag är extremt duktig på att jämföra mig med andra och det är alltid mot personer som presterra , enligt mig, bättre än vad jag gör. Jag blir ledsen, arg och frusterad, sällan sporrad och det gör mig ledsen att jag tänker så, men så fungerar jag.

Det här är något jag jobbar med hos mig själv, att släppa prestationen och istället göra mitt allra bästa och ha kul, inse att alla föds inte med GLADIATOR, YOGA PROFFS eller FRIIDROTTARE i pannan utan en del personer (majoriteten) är allätare och bra på det mesta.
Just nu jobbar jag på att bli en riktigt förebild som tränare, instruktör och inspiratör, jag har världens bästa jobb och jag tänker aldrig sluta utvecklas. Jag ska prestera för att jag vill och tycker det är roligt och inte för att jag måste!

Målet att bli så bra som just jag kan bli med mina förutsättningar, i min egen träning, som instruktör, tränare och inspiratör samt som vän, sambo och syster =)