Hon tittar upp på mig med sina fina valpögon, jag tittar på henne och känner en enorm glädje och tacksamhet för att vi fick just henne. Hon ger så mycket kärlek och glädje!

Jag får två mail från olika vänner hemma i Sverige, jag läser, skriver och blir så glad över alla fina människor jag har omkring mig, på lite för långt avstånd just nu. För idag är det tungt!

Jag tittar igenom mina bilder och filmer på telefonen, inser att jag har fått ta emot härliga människor på #personligareträningsresor Känner mig stolt i att ha fått igång det på hyfsat kort tid. Ingenting jag blir ekonomisk oberoende av, men rik på erfarenhet och härliga möten med fantastiska människor! Jag får verkligen göra det jag älskar och är bra på.

Jag tittar ut över havet från vårt köksfönster, du vackra hav! Hav som jag älskar att titta på, simma i och bara vara vid. Vänder blicken åt andra hållet, där har vi dem, bergen. Bergen som vi älskar att vandra i, åka skidor på och titta på. Allt inom min blicks räckvidd. Och solen skiner, idag igen!

Tårarna rinner, jag kan inte sluta. En enorm känsla av tomhet & saknad av något som jag inte vet vad det är. Samtidigt en stark känsla av besvikelse på mig själv. Jag känner mig så besviken på mig själv för att jag inte kan njuta av att vi gör det vi har pratat & drömt om i snart 10 år.

Jag låter tårarna rinna klart, tar ett glas vatten och tar mig till yogamattan, flödar igenom kroppen med andetagen. Vänder mig upp&ner, bak&fram. Stormen av känslor, eller är det återigen de där jävla hormonerna, att lugna ner sig och känslan av lugn infinner sig. Jag ler lite, starka känslor av tacksamhet väller upp i mig. Jag är frisk, min man och min stora familj är friska, vi har så mycket att vara tacksamma över & jag är det! Men ibland är det känslostormar som tar över, prestationshuvudet som spelar mig ett spratt och viljan att göra så mycket som möjligt hela tiden. Tårarna rinner igen, men den här gången är dem fina, lugnare och välkomna.