Konsten att träna på elitnivå, eller en mycket hög motionsnivå, och hålla sig ifrån skador har inte alla lärt sig att behärska. Den är inte enkel men med kunskap, erfarenhet och med självinsikt så tycker jag att våra elittränare borde hantera det bättre. Nedan har ni en länk till en dokumentär om några av våra mest framgångsrika friidrottare, det ni kommer att få se och höra är inte roligt, inte oväntat men uppseendeväckande!

http://www.svt.se/2.179888/1.2826652/konsten_-_och_kostnaden_att_vinna

Ett av mina övergripande mål som tränare är att få jobba med idrottare och motionärer som satsar mot ett högt uppsatt mål, för att kunna det måste jag ligga på som tränare. Jag måste utbilda mig, jag måste läsa på själv, leta efter rapporter/forskning och jag måste lära mig att ha en kritiskt tänkande. För att vara en bra tränare så måste man inte vara eller ha varit bäst inom just den idrotten, som tränare måste du kunna se rörelser, analysera och kunna kroppens biomekanik/kedjereaktioner. Jag är helt övertygad om att det går att ta guldmedaljer utan att behöva operera sig vart och vartannat år, utan stressfrakturer och överbelastningsskador. Någonting är fel när en tränare lyckas få 4-5 elitidrottare att dra på sig överbelastningsskador/stressfrakturer, hur kan man inte se det och framför allt hur har han ”mage” att säga att han inte skulle ha gjort det annorlunda med resultaten i handen.

Jag är arg och frustrerad över det jag hör och ser på dokumentären, jag är inte förvånad men vi måste ställa högre krav på våra tränare i alla former! Det positiva med dokumentären är att jag är mycket motiverad till att vidareutveckla mig själv som tränare och jag hoppas att de idrottande/högpresterande motionärerna blir mer kritiska till vad de utsätts för av sin tränare, varför ska vi göra såhär och vilka alternativ finns det, vad ska vi uppnå genom upplägget?

Se, lyssna och kom gärna med kommentarer och frågor, om du vill =)
Nu ska jag dyka tillbaka in i 3D functional training studierna!!!