I helgen så var det Hässelby loppet, loppet som jag tränat inför den här sommaren. (Lidingö loppet också) Jag är en person med prestationsångest och därför har jag undvikit att tävla, framförallt i löpning för där har ångesten varit som värst. Fråga mig inte varför jag har sådan ångest eller var den kommer ifrån, för det vet jag inte. Jag har varit, och är fortfarande lite, livrädd för att misslyckas och rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig. Idag så har jag mer erfarenhet och massa timmar bestående av studier och föreläsningar i mitt huvud och jag har lyckats jobba bort en del av min prestationsångest. För den är fruktansvärd att bära på, framförallt när jag vill vara ute och tävla och prestera.

Nu har jag blivit mycket bättre på att hantera mina tankar, löpningen har blivit rolig igen och jag tänker fortsätta jobba mentalt för att den ska bli ännu roligare och jag ännu bättre. Jag ska bli en riktigt bra löpare, för att jag vill det. Hässelby loppet sprangs av ca 6 000 löpare, det är en mil som anses vara den ”lättaste” milen i Stockholmsområdet. Jag hade inte sprungit den innan men fått förklarat för mig att första 4km är lätt nerför, kommande 6 km går lite upp och ner men det är inga höjdskillnader att diskutera. Med det i bakhuvudet så tog jag mig till tävlingsområdet, fjärilar i magen och ett klart stresspåslag. Tankar som dök upp ”E jag dum i huve, jag kommer aldrig klara 40 min”, ”Fan Bella nu har du satt ett för högt mål igen”. Jag blev irriterad, stoppade upp i tankeverksamheten och satte igång arbetet, alltså det mentala arbetet.

Bella, du ska springa ett lopp med en skön känsla, ett starkt löparsteg, en stark kropp och du ska göra ditt yttersta. Vad tiden blir skiter du i, du ska vara helt slut när du kliver över mållinjen för då har du gjort det bästa loppet. Du har faktiskt inte tävlat på milen på flera år, du har inget att jämföra mot utan du ska göra ett resultat som du kan tävla mot nästa år.

Så gick mina tankar och efter en stund så försvann trycket över bröstet och pulsen sjönk. Redo i startfällan så såg jag faktiskt fram mot skottet, det har aldrig någonsin hänt förut. Starten gick och iväg vi for, ”kom igen, haka inte på eliten utan hitta ditt steg och din andning”, ”hitta din puls där du vet att du kan ligga å prestera”, jag fortsätter att prata med mig själv och snart är jag inne i flytet. Jag ligger och presterar på 85% av max under 7-8 km, jag mår illa men benen är starka och jag känner att viljan finns där. ”Kom igen nu Bella, 2 km kvar nu får det bära eller brista!” Jag ger allt, jag närmar mig vallen och nu är vaderna stumma. 200 meter på vallen skulle jag springa och jag gav allt, kliver över mållinjen på 43:20 och jag är helt slut. Det är med ett leende på läpparna som jag ligger i fosterställning och återhämtar mig =)

Jag tror att vi ibland måste släppa på våra spärrar, sluta spara på energin och ge allt till 110 %. Det är först då man kan säga att man tagit ut sig och den gjorde jag igår, det var verkligen inte skönt under loppet men känslan efteråt är helt oförklarlig. Nästa år så ha jag ett nytt mål, då ska jag ner under 43:20!